Fakta

Plundring av offerplatsen ogillades av de äldre

14 maj 2020

Offerplatsen i Unna Saiva hade plundrats innan arkeologen Gustaf Hallström kom till platsen 1915. Men det hade inte gjorts systematiskt, bara som sällsynta tilltag, skriver Hallström i ett dokument från 1932. Han skriver att dessa tilltag ogillades av den äldre befolkningen. Trots det drogs sig inte Hallström för att gräva upp och forsla bort över 600 föremål från den samiska offerplatsen.

”Från denna plats (Vidjakuoika, kultpl. 193) begav jag mig till en på måfå utsedd offerplats i skogslandet, nämligen den vid stranden av den lilla sjön Unna Saiva i Gellivare socken, 5 mil öster om Lakaträsk station. På denna i litteraturen okända offerplats lyckades jag bättre. Dess läge påminner om Gråträsk, dock är fast stenig mark vid den stora sten, invid och på vilken offerfynden framgrävdes i ett mäktigt hor- och benlager (ren, älg, björn, bäver, nötkreatur, får m.m.).

Fynden, som bestodo av omkring 600 föremål av brons, järn, silver, tenn m.m., utgjorde en god blandning av fyndinventarierna från Gråträsk och Rautasjauare. Sålunda ett 90-tal järnpilar. Vidare ringspännen, runda och andra spännen, hängprydnader av alla möjliga former, rembeslag, remändbeslag, pärlor, kedjelänkar, ringerringar, armband, mynt m.m.

Nyheter voro: en vågskål av vikingatidstyp med 5 vikter, ett stycke av en silverhalsring samt 3 rätt stora smidda gaffelliknande järnredskap (ett slags klykor snarast) m.m.

Av de 25 mynten (alla genomborrade) vore tre hela och några fragment angelsaxiska (Ǣtelred och Edvard Confessor), resten av nordvästtyska präglingstyper, ett par möjligen danska, men intet norskt.

Bland hängprydnaderna märkas två stycken imitationer av Jaroslavmynt samt två små primitiva krucifix. Två runda massiva spännen äro av finsk typ, ett par hängprydnader närmast av lettiska former, åtskilliga beslag, remspridare m.m. (liksom i Gråträsk) av gotländska typer, fingerringar, armringar, ringspännen m.m. av allmänsvenska, vad ringspännena beträffar även av former från andra sidan Östersjön. Fyndmassan f.ö. starkt östligt betonad.

Unna Saiva skjuter icke nämnvärt in på 1100-talet, utan tycks det mig omfatta så gott som enbart 1000-talet, möjligen börjande i slutet av 900-talet. Av bevisligt norska element saknas varje spår, vilket kan innebära att de västerländska mynten nått orten från Bottenhavskusten (och att så delvis kunnat vara fallet även beträffande Rautasjaure, liksom naturligtvis Gråträsk, med undantag av de norska mynten).

De rent lapska elementen utgöras liksom i Rautasjaure av ben- och hornmassorna, av järnpilarna och liksom i Rautasjaure och Gråträsk av mängder av enkla hängprydnader av järnplåt, bronsplåt, glimmer etc., vidare av de tre järnklykorna, vartill motstycken finnas i några enkelfynd inom lappområdet, samt möjligen av ett par runda kupiga spännen.

F.ö. funnos på platsen traditioner om offerplatsen, vilken sades ha brukats av såväl skogslappar som fjällappar. Då inga som helst senare fynd än ovan nämnda anträffades, torde därav (liksom även vid Rautasjaure) helst dragas den slutsatsen, att traditionen bevarat sig med ovanlig seghet. Det bör nämligen anses uteslutet, att eventuellt yngre ytlager så totalt utplundrats, att intet enda yngre fynd skulle finnas kvar. Att platsen plundrats framgick av den nu bofasta befolkningens uppgifter, men det hade ej gjorts systematiskt, utan endast som sällsynta tilltag, vilka synbarligen med ogillande betraktades av de äldre.

Att en betydlig hornmassa i form av en stor hög täckte offerplatsen och med åren helt rivits ut, är emellertid säkert. Den horn- och benmängd, som trots allt fanns kvar, har bevarats därigenom att den, liksom fornlagret i övrigt, fyller en sänka på landsidan av storstenen.

Troligt är att traditionen under senare tider bl.a. uppehållits av platsens egenskap av fyndgruva. Även sjönamnet torde ha bidragit".

Källa: Lapparnas heliga ställen, Ernst Manker, Uppsala 1957 (sidan 167-168)

Ernst Manker besökte Unna Saiva 1955. Boken går att låna på biblioteket.

Stenblock, intill hvilka offergåfvorna hopats

28 apr 2020

Offerplatsen vid Unna Saiva var endast lokalt känd då arkeologen Gustaf Hallström besökte platsen 1915 och gjorde en utgrävning. I en inventeringsredovisning nio år senare, 1924, skriver han:

"Vid Unna Saiva (Lill-Saivets) vid gränsen mot Öfver-Kalix har förf. funnit en synnerligen rik offerplats, den rikaste hittills inom lappmarksgränsen. Själva offerplatsen ligger på en låg sten- och grushöjning i f.ö. myrstrand. Vid själva vattenbrynet ligga två stora stenblock, intill hvilka offergåfvorna hopats.

Massor av renhorn framgräfdes jämte ben av ren och andra djur, hvaribland ett större antal björnskallar. Bland benen samt delvis i vattnet utanför stranden anträffades en stor mängd offergåfvor, bestående af ringar (arm- och finger-), spännen av olika slag, söljor, hängprydnader m.m., det mesta af brons, men äfven i enstaka fall av silfver, vidare ett antal mynt, alla från 1000-talet eller slutet af 900-talet och härstammande från England, nuvarande nordvästra Tyskland och Holland. Äfven anträffades pilspetsar af järn i stort antal samt en del andra järnföremål, hvaraf särskildt må nämnas några stora vackert smidda gaffelliknande redskap. Fynden finnas i Stat. hist. mus.

I närheten till offerplatsen finnes en offerkälla samt en myr, Heligmyren, som af den här ursprungligen lapska befolkningen tros hysa en offerplats. Ännu en dylik finnes på Passivare i norr. F.ö. nämnas flera punkter vid såväl Lill- som Stor-’Sajvis’ såsom eventuella offerplatser och själva sjöarnas vatten anses ännu i dag såsom särskildt bra att tvätta sår med”.

Källa: Lapparnas heliga ställen, Ernst Manker, Uppsala 1957 (sidan 167)

Kommentar: Strax norr om Unna Saiva ligger berget Passivare, vilket betyder heligt berg.

Vägvisaren – en skogssame från Suobbat

13 apr 2020

Arkeologen Gustaf Hallström nämner en ”lapp” som vägvisare till offerplatsen Unna Saiva i ett brev till riksantikvarien Bernhard Salin den 9 augusti 1915. Vägvisaren var den 44-årige skogssamen och hemmansägaren Paulus Nilsson Granberg från Suobbat. Det visar dokument som finns bevarade på Forskningsarkivet på Umeå Universitet.

Gustaf Hallström och hans kollegor, bland andra jägmästare Carl Rothman från Gällivare, hade Paulus Nilsson Granberg som guide sommaren 1915. De bodde troligen hos Paulus och hans hustru Anna Maria i Suobbat under utgrävningarna av offerplatsen i Unna Saiva. 

På kvällen den 9 augusti 1915 skrev Gustaf Hallström ett brev från Suobbat till riksantivarien Bernhard Salin:

”Det är underligt med ”känningar”. Då jag lämnade den förra offerplatsen 40 mil härifrån eller så hade jag många och närmare platser att välja på, även lättare tillgängliga, men denna mest avlägsna lockade mig. Jag fick den också tillfälligt av en lapp i mitt följe och jag tyckte det var som att ta det i flykten.”

"Onda ben"

Paulus Nilsson Granberg föddes i Suobbat den 29 oktober 1870. När han var 25 år gifte han sig med 17-åriga Anna Maria Jacobsdotter från Skeldaive i Gällivare kommun. Fem månader senare föddes deras första barn, Anna Magdalena.

Paret fick i rask takt tio barn. Men alla överlevde inte till vuxen ålder och Paulus tvingades begrava flera barn innan han själv gick bort den 15 april 1952 vid 81 års ålder.

År 1915 träffade Paulus Nilsson Granberg arkeologen Gustaf Hallström från Stockholm. Han berättade om den samiska offerplatsen vid sjön Unna Saiva, ett par kilometer från Suobbat i väglöst land. De tog sig dit en regnig eftermiddag.

Hallström skrev samma kväll till riksantikvarien Bernhard Sahlin:

 ”På kvällen gick jag med två man bort till offerplatsen som anträffades efter en timmes letande under hällande regn. Efter en timmes letande här och där kring offerstenarna träffades ett kraftigt ben- o hornlager /…/. Jag lät genast avbryta grävningen för att fortsätta i morgon”.

Över 600 föremål grävdes upp och fördes till Historiska museet i Stockholm.

Åren som följde blev tunga för Paulus Nilsson Granberg. Han förlorade sin hustru och tre barn. Den 6 juli 1917 avled Paulus hustru Anna Maria, 39 år, av tuberkulos.

Renskötaren och samen Seth-Ivan Eriksson berättar för journalisten Bosse Johansson från NSD att hans morfar hjälpte arkeologerna i början av förra seklet: "Han visade dem stenen och var de skulle gräva".

När Paulus blev äldre fick han allt svårare att gå. På bygden pratades det om orsaken till hans dåliga ben – folk ”visste” att det berodde på att han hade varit vägvisare till den heliga offerplatsen i Unna Saiva.

"På ålderns höst flyttade Paulus till sin dotter, som var gift med min halvbror och bodde granne med oss", berättar 90-årige skogssamen Sören Andersson från Falkabergsåsen, Satimvarri.

"Han var en rolig gubbe. Han berättade alltid historier och sagor, säger Sören Andersson, som minns Paulus från sin uppväxt". När Paulus gick bort vid 81 års ålder 1952 var Sören med och bar hans kista.

Hela området omkring Lillsaivis anses för övrigt vara rikt på kultplatser som har nyttjats av både skogssamer och fjällsamer. Sådana platser är bland andra Passemyran (Heligmyren), Passeberget och berget Storspiken.

"Det finns andra ställen än Unna Saiva, men de ska få vara i fred, i lugn och ro, sa Seth-Ivan Eriksson till journalisten Bosse Johansson på NSD för ett antal år sedan.

Sören Andersson säger samma sak idag: "Jag känner till en offerplats, men jag har lovat att aldrig avslöja den, och det kommer jag aldrig att göra".

Suobbat – en skogssameby

Suobbat ligger i den sydligaste delen av Gällivare kommun i Lappland. Byn är en del av Flakabergsgruppen inom Gällivare skogssameby.

Det finns 51 samebyar i Sverige, varav tio är skogssamebyar. Det är inga byar i bemärkelsen ”en samling hus på ett ställe”. En sameby är en ekonomisk och administrativ sammanslutning som regleras i rennäringslagen. En skogssameby innebär att renarna är i skogslandet hela året, de flyttar inte till fjällen sommartid.

År 1882 tillsattes en kommitté för att utreda samernas situation i Sverige. Den visade att skogsrenskötseln var utbredd i Gällivare socken. Det totala antalet renar var 6500. Samtliga verksamma inom skogsrenskötseln var också nybyggare, precis som Paulus Nilsson Granberg i Suobbat.

Läs Gustaf Hallströms brev till riksantivarien här.

Nytt stöd för museer i återlämnandeärenden

20 feb 2020

Nytt stöd för museer i återlämnandeärenden

Regeringen har gett Riksantikvarieämbetet i uppdrag att ta fram en vägledning för identifiering och repatriering eller restitution av föremål i museernas samlingar där det kan finnas särskilda etiska skäl för återlämnande. Uppdraget har genomförts i samråd med de centrala museerna och Sametinget. Nu har vägledningarna presenterats.

– Vägledningarna ger inte svar på om ett visst föremål ska återlämnas eller inte, utan syftar till att stödja museerna i arbetet med att ta fram egna styrdokument och rutiner. Vi hoppas också att de ska ligga till grund för fortsatta diskussioner och erfarenhetsutbyte inom museisektorn, säger Ingela Chef Holmberg, Riksantikvarieämbetet, som ansvarar för vägledningen om återlämnande.

Samerna är ett urfolk och har därigenom, med utgångspunkt i FN-deklarationen för urfolk, rätt att få tillgång till eller repatriering av sina ceremoniella föremål och mänskliga kvarlevor. Museer som vill diskutera frågor om återlämnande av samiska kvarlevor och föremål kan vända sig till Sametinget, som är en expertmyndighet för samiska frågor.

I museisamlingarna finns många olika samiska föremål, exempelvis bruksföremål, konsthantverk samt religiösa och ceremoniella föremål. Föremålen har samlats in av såväl forskare som museer och även privatpersoner under flera hundra år. Vissa föremål har köpts medan andra har plundrats eller samlats in på ett orättmätigt sätt.

International Council of Museums, Icom, har etiska regler, som ett stöd för det dagliga arbetet på museer runt om i världen. Dessa regler anger att museerna bör vara beredda att påbörja samtal om återlämnande av kulturföremål till ett ursprungsland eller ursprungsfolk.

I de etiska reglerna anges också att:

  • hanteringen av återlämnandeärenden bör företas på ett opartiskt sätt och baseras på vetenskapliga, professionella och humanitära principer liksom på relevant lokal, nationell och internationell lagstiftning,
  • en begäran om återlämnande av mänskliga kvarlevor eller föremål av religiös betydelse ska hanteras skyndsamt, och med känslighet och respekt,
  • museets riktlinjer bör ange hur processen för att efterkomma en sådan begäran ska se ut.

I enlighet med museilagen får de statliga museerna själva besluta om att överlåta föremål ur sina samlingar till andra museer inom det allmänna museiväsendet. Detta betyder att ett statligt museum får ge bort föremål till andra statliga museer, till kommunala eller regionala museer, samt till museer där mer än hälften av antalet ledamöter i styrelse eller annat ledningsorgan är utsedda av stat, kommun eller landsting.

Riksantivarieämbetet: Stöd för museer i återlämnandeärenden